Kapitel 37 – Hemresan

De lämnade Barcelona utan den uppmärksamhet som tidigare följt dem in i staden. Det som nyss hade samlat blickar och röster runt dem var nu redan på väg att glida bort ur människors minne. Vägen hem började nästan obemärkt, som om världen själv hade vänt blad. Don Quijote red tystare än tidigare. Det fanns inget i hans hållning som antydde uppror mot det som skett, men inte heller något som liknade resignation i vanlig mening. Han verkade snarare ha accepterat en ny ordning, där varje steg nu förde honom bort från något han inte längre försökte hålla kvar. Sancho höll sig nära, men sade mindre än förr. Han följde sin herre med en vaksamhet som blivit mer stillsam än tidigare oro. Det var som om allt som tidigare varit osäkert nu hade fått en annan tyngd, inte löst, men förskjutet. Vägen tillbaka var densamma, men upplevelsen av den var inte det. Platser de tidigare passerat med förväntan möttes nu med en annan sorts tystnad. Det fanns inget nytt att upptäcka, och ändå kändes inget helt oförändrat. Ibland stannade de vid värdshus eller små byar. Människor kände igen dem, men på ett annat sätt än tidigare. Inte som hjältar eller kuriositeter, utan som något som redan hade hänt och nu var på väg bort. Don Quijote svarade artigt på tilltal, men han sökte inte längre efter tecken i allt han mötte. Det fanns en lugnhet i honom som inte hade funnits tidigare, som om kampen mellan värld och föreställning hade lagt sig till ro. Sancho lade märke till detta utan att riktigt förstå det. För honom kändes det inte som att något hade vunnits eller förlorats, utan som att något långsamt hade slutat kräva förklaring. En kväll satt de vid vägkanten när solen gick ner bakom fälten. Luften var stilla, och vägen låg öde framför dem. – Herre, sade Sancho till slut, tror ni att vi kommer vara annorlunda när vi kommer hem? Don Quijote såg inte direkt på honom. – All resa gör oss annorlunda, svarade han. Men inte alltid på det sätt vi tror. Sancho nickade svagt och lät orden stanna utan vidare frågor. När de fortsatte färden var det i ett tempo som inte längre verkade drivas av något mål, utan av själva återkomsten. Och bakom dem försvann vägarna de nyss gått, som om de redan börjat tillhöra något som höll på att bli minne. Nästa kapitel: Förståndet återvänder Föregående kapitel: Nederlaget