Kapitel 20 – Han blir en känd figur

När Don Quijote och Sancho åter färdas genom La Mancha är det inte längre bara vägarna som förändrats. Något har också förändrats i människornas sätt att möta dem. Tidigare hade de mött förvåning, skratt eller misstänksamhet. Nu händer något annat. Människor stannar upp, betraktar dem längre än vanligt och verkar redan veta vem som närmar sig. Namnet Don Quijote har börjat färdas före honom. Det som en gång var en enkel färd har långsamt blivit en historia som andra människor tar över och förändrar. Berättelserna om honom sprids från plats till plats, och varje berättare lägger till något eget. Det som började som en ensam riddares äventyr har blivit något som andra människor formar med sina egna ord. Det som en gång var en enskild händelse får snart nya färger. Någon berättar att han talade med kunglig värdighet inför enkla bönder. Någon annan säger att han försvarade de svaga när ingen annan vågade ingripa. En tredje berättar om strider mot fiender som aldrig hade funnits utanför hans egen föreställningsvärld. Ingen version är helt densamma. Men alla berättelserna handlar om samma sak: en märklig riddare på en mager häst, en man som tycks leva efter regler som resten av världen sedan länge har glömt. Sancho hör ibland dessa berättelser när de passerar genom byar och värdshus. Han märker hur människor redan har en bild av dem innan de ens har hunnit mötas. De ser inte längre bara en trött riddare i en gammal rustning och hans trogne följeslagare på en åsna. De ser Don Quijote. Namnet har börjat bli större än mannen själv. Don Quijote tar emot detta utan förvåning. För honom är det inget märkligt att människor talar om hans gärningar. En sann riddares handlingar kan inte förbli okända, tänker han. Om världen nu börjar berätta om honom, är det bara ett tecken på att den slutligen har börjat förstå det uppdrag han länge burit inom sig. Sancho däremot ser något annat. Han minns väderkvarnarna som fortfarande står kvar på slätten, barberarens balja som blev en hjälm och de frigivna fångarna som tackade sin befriare genom att kasta stenar på honom. Han vet skillnaden mellan det som verkligen hände och det som berättas. Men han märker också något nytt. Människorna de möter verkar inte längre enbart skratta åt Don Quijote. Några gör det fortfarande, men andra lyssnar med nyfikenhet. Det finns något i hans övertygelse som trots allt väcker respekt. Även när han har fel kan ingen förneka att han tror på det han gör. Ju längre de färdas, desto tydligare blir det att de inte längre rider genom en helt okänd värld. Ryktena färdas före dem. Vid vägkorsningar händer det ibland att människor stannar upp och betraktar dem lite längre än vanligt. De vet kanske inte exakt vad som väntar, men de har redan hört namnet. En kväll när de slagit läger utanför en liten by sitter Sancho tyst vid elden. Han ser in i lågorna en lång stund innan han till slut talar. – Herre, sade han, folk berättar om oss som om vi vore större än vi verkligen är. Don Quijote ser på honom med ett lugnt leende. – Sancho, svarar han, världen har alltid haft svårt att känna igen det stora innan det visar sig. Sancho skakar långsamt på huvudet. Han vet inte om hans herre har rätt eller fel. Kanske är det båda delarna. För varje dag som går blir det svårare att skilja mannen Don Quijote från berättelsen om Don Quijote. När mörkret faller över lägret rider berättelserna vidare långt innan de själva gör det. De förs från mun till mun, från by till by, och någonstans på vägen har en enkel man från La Mancha blivit en figur som världen redan börjat känna igen. Nästa kapitel: Lejonens riddare Föregående kapitel: Don Quijote återvänder