Kapitel 21 – Lejonens riddare

På vägen möter Don Quijote och Sancho en vagn som skiljer sig från de många andra de tidigare har stött på. Den dras av mulor och bevakas av män som berättar att de för med sig två lejon som ska överlämnas till kungen. För de flesta som möter en sådan vagn är synen skrämmande. De vet att djuren är farliga och att burarna inte är något man bör komma nära. Men Don Quijote ser inte faran som något att undvika. Han ser en prövning. En riddare kan inte låta en sådan möjlighet passera. Om ödet har placerat två mäktiga lejon framför honom måste det vara för att hans mod ska sättas på prov. Männen vid vagnen försöker förklara situationen. – Min herre, säger en av dem, dessa djur transporteras till kungen. De söker inte strid, och det finns ingen ära i att kämpa mot något som inte utmanar er. Men Don Quijote låter sig inte övertygas. För honom är världen fylld av tecken. Varje hinder kan vara en prövning, och varje prövning kräver att en riddare visar sitt mod. – Öppna buren, sade han. Om lejonen vill möta mig ska jag inte vända bort blicken. Sancho känner genast oro. Han har sett sin herre kasta sig in i strider där andra människor ser något helt annat än det Don Quijote själv ser. Ändå märker han denna gång något som skiljer sig från tidigare. Det handlar inte bara om en missuppfattning. Don Quijote är faktiskt beredd att möta faran. Männen tvekar. De vet vilka krafter som finns bakom järnstängerna. Men inför den envise riddaren finns till slut inget annat att göra än att öppna den ena buren. Ett ögonblick blir allt stilla. Männen håller sig på avstånd. Sancho står spänt bredvid sin herre. Don Quijote står rak i sin gamla rustning, med blicken fäst på burens öppning. Sedan visar sig lejonet. Djuret höjer huvudet, ser ut över landskapet och betraktar den märklige mannen framför sig. Men i stället för att kasta sig fram vänder det sig lugnt bort. Det gäspar och lägger sig åter ner i buren, som om mötet inte var värt någon större uppmärksamhet. För de andra är händelsen både förvånande och svår att förstå. För Don Quijote är den något helt annat. Han har inte besegrat ett lejon i strid, men han finner ändå sin seger. Han menar att djuret har förstått vem som stod framför det och därför inte vågat anta utmaningen. – Ni såg själva, sade han. Det räckte att lejonet såg mig för att det skulle inse vem det hade framför sig. Männen vid vagnen säger inget. De vet att sanningen är en annan, men också att den märklige riddaren aldrig kommer att låta sig övertygas. Från denna stund tar Don Quijote ett nytt namn. Han kallar sig Lejonens riddare. Sancho ser ännu en gång skillnaden mellan sin herres värld och den verklighet som omger dem. Men han börjar också förstå något som han tidigare kanske inte velat erkänna. Bakom alla märkliga föreställningar finns en människa med ett ovanligt mod. Don Quijote kan misstolka det han ser, men han flyr aldrig inför det han tror är en orättvisa eller en utmaning. Mötet med lejonen blir därför både komiskt och allvarligt på samma gång. Verkligheten ger honom inte den strid han söker, men den lyckas inte heller ta ifrån honom hans övertygelse. När de rider vidare längs vägen bär Don Quijote inte längre bara sitt namn. Han bär också sitt nya riddarnamn: Lejonens riddare. Nästa kapitel: Jakten på Dulcinea Föregående kapitel: Han blir en känd figur