Kapitel 22 – Jakten på Dulcinea

Det finns namn som blir större när de inte syns. Dulcinea är ett sådant namn. För Don Quijote är hon inte frånvarande. Hon är bara dold för världen, en ädel dam vars verkliga storhet ännu inte har blivit erkänd. För Sancho är hon något helt annat. Han har hört namnet så många gånger att det nästan blivit en del av hans herres riddarvärld, men han är fortfarande osäker på vem eller vad det egentligen syftar på. När de rider vidare genom La Mancha bär Don Quijote på en självklarhet som inte behöver bevisas. Dulcinea finns någonstans där ute, och därför måste deras väg på något sätt föra dem närmare henne. Det handlar inte om att upptäcka någon okänd. Det handlar om att finna det som redan är sant i hans eget hjärta. Sancho däremot börjar märka att namnet Dulcinea har fått ett eget liv. När de stannar vid gårdar eller möter människor längs vägen är det inte alltid Don Quijote som väcker störst nyfikenhet. Ofta är det kvinnan som han talar om men som ingen verkar ha mött. Människor frågar vem hon är. Några ler åt berättelsen. Andra spelar med. Vissa fyller i sådant som de tror att en sådan dam borde ha: skönhet, rikedom och en ställning som passar en riddarhjältes kärlek. På så sätt börjar Dulcinea förändras. Hon är inte längre bara den kvinna Don Quijote en gång kände som Aldonza Lorenzo. Hon blir en bild som formas av många olika föreställningar. Ju längre färden fortsätter, desto svårare blir det att veta vad de egentligen söker. Det som en gång var en enkel tanke – att en riddare måste ha en dam att tjäna – har blivit något mycket större. För Don Quijote är detta ingen motsägelse. Han ser inte osäkerheten som ett problem. Om människor talar om Dulcinea på olika sätt betyder det bara att hennes storhet är större än vad en enda beskrivning kan fånga. – Det ädla kan inte alltid förstås av alla, säger han. Men det gör det inte mindre verkligt. Sancho lyssnar, men han är inte helt övertygad. Han börjar förstå att vissa frågor inte går att lösa genom förnuftets enkla svar. En kväll när de slagit läger vid vägen sitter de båda männen bredvid elden medan hästarna vilar. Efter en lång stund bryter Sancho tystnaden. – Herre, sade han, hur ska man kunna känna igen någon som ingen säkert har sett? Don Quijote ser ut över de mörka fälten. – Genom det som känns igen, Sancho. Inte alltid med ögonen. Sancho svarar inte. Han ser in i elden och låter orden vila utan att försöka förstå dem fullt ut. För varje dag som går blir Dulcinea mindre en person som måste hittas och mer en riktning som leder deras färd. Hon finns i Don Quijotes tankar, i Sanchos frågor och i alla de berättelser som börjar växa runt hennes namn. Och medan de rider vidare genom La Mancha fortsätter jakten på någon som kanske aldrig behöver stå framför dem för att påverka allt som sker. Nästa kapitel: Montesinos grotta Föregående kapitel: Lejonens riddare