Kapitel 23 – Montesinos grotta

I La Mancha finns platser där landskapet verkar bära på mer än det som syns. Platser där gamla berättelser har fått fäste och där människor i generationer har undrat vad som egentligen döljer sig bakom stenarna. Montesinos grotta är en sådan plats. Redan innan Don Quijote når fram har berättelserna om grottan hunnit före honom. Några talar om märkliga händelser som ska ha ägt rum där nere, andra avfärdar dem som gamla sägner. Men för Don Quijote är tvivlet aldrig det första steget. För honom är grottan inte bara en mörk öppning i berget. Den är en möjlighet. En riddare måste våga stiga in där andra vänder tillbaka. Sancho följer honom med större försiktighet än tidigare. Han har varit med om mycket sedan han lämnade sin by, och han vet att varje plats kan bli något annat i hans herres ögon. Där Sancho ser en stenig grotta ser Don Quijote kanske en port till en värld där gamla riddarhistorier fortfarande lever. När de kommer fram ligger öppningen tyst mellan klipporna. Landskapet omkring dem är torrt och stilla. Solen värmer marken, och ingenting i naturen visar att något märkvärdigt skulle finnas dolt under dem. Några män från trakten hjälper till när Don Quijote förbereder sig. Ett rep fästs kring honom, och han sänks försiktigt ned i grottans mörker. Sancho står kvar vid kanten och följer varje rörelse med oro. – Herre, ropar han, glöm inte att komma tillbaka upp igen. Don Quijotes röst försvinner ner i djupet. Sedan blir det tyst. Sancho väntar. Tiden går långsamt. Ingen vet riktigt vad som händer där nere. För de andra är det kanske bara en märklig utflykt, men för Sancho är det ännu ett bevis på hur långt hans herres värld kan sträcka sig. Till slut börjar repet röra sig. Don Quijote dras långsamt upp mot ljuset. När han åter står på marken är han trött och omtöcknad, men hans blick är fylld av en märklig övertygelse. Sancho går genast fram till honom. – Vad såg ni där nere, herre? Don Quijote svarar inte med en gång. Han ser ut över landskapet, som om han fortfarande befinner sig någon annanstans. Sedan börjar han berätta. Han talar om en värld under jorden där gamla hjältar och ädla personer ännu finns kvar. Han berättar om riddaren Montesinos, om märkliga gestalter och om en verklighet som inte följer samma lagar som den ovanför marken. Sancho lyssnar uppmärksamt. Han säger inte emot, men han ser på sin herre med samma blandning av respekt och tvekan som så många gånger tidigare. För Don Quijote är upplevelsen ett bevis på att de gamla berättelserna inte bara är sagor. Världen är större än vad människans ögon kan förstå, och den som vågar söka kan finna sådant andra aldrig får se. För Sancho återstår frågan. Vad hände egentligen nere i grottan? När de lämnar platsen bakom sig blir vägen åter densamma som tidigare. Hovarna slår mot den torra marken, vinden rör sig över fälten och solen följer sin vanliga bana över himlen. Men något har ändå förändrats. Don Quijote rider vidare med känslan av att ha sett en hemlighet som världen ännu inte är redo att förstå. Och Sancho rider bredvid honom, fortfarande osäker på om han följer en man som funnit en dold sanning – eller en man som är så övertygad om sin dröm att drömmen själv har blivit verklig. Nästa kapitel: Hertigen och hertiginnan Föregående kapitel: Jakten på Dulcinea