Kapitel 24 – Hertigen och hertiginnan

Vägen hade inte förändrats mycket när de mötte det stora följet. Ändå fanns det något i mötet som skilde sig från alla tidigare möten. Det var inte som när Don Quijote själv hade sökt äventyr och tvingat världen att svara. Här var det snarare som om världen redan hade väntat på honom. Längre fram på vägen syntes ryttare och tjänare i ett stort följe. De rörde sig långsamt och ordnat, som människor som inte behövde skynda eftersom vägen alltid hade varit deras. I mitten red en man och en kvinna med en självklarhet som fick de andra att hålla ett visst avstånd. Det fanns inget hotfullt i deras sätt, men allt omkring dem vittnade om makt och vana. De var människor som var vana vid att bli sedda och åtlydda. När de fick syn på Don Quijote stannade följet. Hertigen steg av sin häst och gick honom till mötes. Han bugade djupt, inte som inför en främmande vandrare, utan som inför någon vars namn redan hade nått honom. – Don Quijote av La Mancha, sade han, det är en stor ära att möta er till slut. Don Quijote blev inte förvånad över att bli mottagen på detta sätt. För honom var det ännu ett tecken på att världen började förstå den uppgift han hade tagit på sig. Men sanningen var en annan. Hertigen och hertiginnan hade redan hört talas om den märklige riddaren från La Mancha. De hade läst berättelserna om hans tidigare äventyr och kände därför till både hans mod, hans föreställningar och hans trogne väpnare Sancho Panza. Nyfikenheten hade länge väckts hos dem, och nu stod mannen som så många hade berättat om plötsligt framför dem. Hertiginnan betraktade honom med samma nyfikenhet. Det fanns ett leende i hennes blick, men också något mer. Hon såg inte bara mannen framför sig i den slitna rustningen. Hon såg berättelsen som hade föregått honom. Don Quijote tog emot deras hälsning med den värdighet han alltid hade burit inom sig. – Mina ädla herrar och damer, svarade han, världen är stor och vägarna många, men ödet för ibland samman dem som är ämnade att mötas. Sancho stod något bakom och iakttog scenen. Det som först fångade hans uppmärksamhet var inte hertigens rikedom eller tjänarnas antal, utan hur naturligt allting verkade ske. Ingen såg förvånad ut över att möta Don Quijote. Ingen skrattade åt hans rustning eller hans högtidliga sätt. Tvärtom behandlades han som om han verkligen var den riddare han själv alltid hade sagt sig vara. Och det gjorde Sancho mer fundersam än om de hade gjort narr av honom. De blev genast inbjudna till hertigens slott. Under färden dit red Don Quijote med rak rygg och blicken höjd. För honom var detta ännu ett bevis på att hans väg varit den rätta. Han hade inte jagat en värld som inte fanns. Han hade bara väntat på den dag då världen skulle känna igen honom. Sancho däremot såg de små detaljerna. - Hur tjänarna redan visste var de skulle stå. - Hur vissa blickar möttes snabbt när Don Quijote talade. - Hur leenden ibland kom en aning för tidigt. Han kunde inte riktigt förklara vad han såg, men något i honom sade att detta inte var samma sak som de tidigare äventyren. Här var det inte Don Quijote som misstog världen. Här hade världen börjat svara på hans sätt att se den. När de anlände till slottet stod tjänare redo att ta emot dem. Portarna öppnades, hästarna fördes bort och rummen visades fram som om gästerna varit väntade sedan länge. Inne i slottet var allt ordnat med stor omsorg. Måltiden var förberedd, samtalen började vid rätt ögonblick och varje gest från omgivningen tycktes visa att de var välkomna. Don Quijote tog emot allt med fullständig allvarlighet. Han såg inte överdriven hövlighet. Han såg den respekt som en riddare hade rätt att förvänta sig. Vid bordet talade han om riddarskap, rättvisa och den plikt som följde med att bära vapen för de svagas skull. De omkring honom lyssnade artigt och uppmuntrade honom, vilket bara stärkte hans övertygelse. Sancho åt med god aptit men följde samtidigt allt som hände omkring honom. Han hade alltid varit en enkel man, mer intresserad av mat och vila än stora ord, men han började förstå något som han tidigare inte kunnat se. Ibland behövde en dröm inte bara en drömmare. Ibland behövde den också människor som var villiga att låta den leva. Senare på kvällen, när mörkret lagt sig över slottet och ljusen lyste i fönstren, stod Don Quijote och såg ut över gården. – Ser du, Sancho, sade han, världen känner till slut igen det som är ädelt. Sancho stod bredvid honom och såg ner mot de välordnade gångarna där tjänarna fortfarande rörde sig tyst. Han tänkte en stund innan han svarade. – Kanske är det så, herre. Men här känns det nästan som om världen redan vet vad den ska säga innan den öppnar munnen. Don Quijote log. För honom var det ännu ett tecken på att allt hade en mening. Han såg inte faran i att bli bekräftad av människor som inte trodde på samma sak som han själv. Han såg bara att världen, för en gångs skull, verkade hålla med honom. Men han visste ännu inte att de största prövningarna som väntade honom inte skulle komma från trollkarlar eller jättar. Den här gången skulle de komma från människor som hade bestämt sig för att kliva in i hans egen värld. Nästa kapitel: Dulcineas förtrollning Föregående kapitel: Montesinos grotta