Kapitel 25 – Dulcineas förtrollning

När dagarna på slottet fortsatte började hertigen och hertiginnan förstå att Don Quijotes värld inte gick att rubba genom motsägelser. Ju mer någon försökte visa honom verkligheten, desto starkare höll han fast vid den värld han själv såg. Därför valde de en annan väg. Om hans föreställningar inte kunde brytas, kunde de kanske istället förstärkas. En dag började samtalen handla om Dulcinea del Toboso. Hennes namn, som för Don Quijote alltid hade varit förbundet med skönhet, ära och fullkomlighet, väckte genast hans fulla uppmärksamhet. – Min herres dam är den ädlaste kvinna som någonsin vandrat på denna jord, sade han med övertygelse. Hennes värde överträffar alla andra. Hertiginnan lyssnade med ett milt leende. Men sedan förändrades hennes ton. Hon berättade att hon hade hört märkliga nyheter. Något hade hänt med Dulcinea. Hon hade blivit utsatt för en förtrollning och bar inte längre den skepnad som hennes sanna väsen förtjänade. För Don Quijote var detta ingen överraskning. Han visste redan att mäktiga krafter ständigt försökte hindra honom. Om hans fiender kunde förvandla jättar till väderkvarnar och förändra världens utseende, kunde de naturligtvis också dölja Dulcineas verkliga skönhet. Men denna gång var det Sancho som hamnade i en svår situation. Han hade själv tidigare berättat för Don Quijote att han hade mött Dulcinea, trots att han egentligen aldrig hade gjort det. Han hade låtit sin herre tro att en enkel bondflicka var den stora dam som riddaren dyrkade. Nu började lögnen växa vidare på ett sätt han aldrig hade tänkt sig. Sancho visste att det inte fanns någon förtrollad Dulcinea. Ändå såg han hur mycket hennes namn betydde för Don Quijote. Att säga sanningen skulle inte bara avslöja hans egen lögn, utan också skada något som hans herre höll heligt. När frågan åter kom upp försökte Sancho försiktigt undvika svaret. – Herre, sade han, världen är full av underliga saker. Ibland är det svårt att veta vad som är verkligt och vad som bara verkar vara det. Don Quijote såg allvarligt på honom. – Du talar klokare än du tror, Sancho. Ty även sanningen kan döljas bakom en slöja när mörka krafter är i rörelse. Sancho sänkte blicken. Han började förstå att hans enkla skämt och små överdrifter hade fört honom in i en värld där varje ord kunde få större följder än han hade anat. Hertigparet lät sedan meddela att förtrollningen bara kunde brytas genom en särskild botgöring. Don Quijote tog emot detta som ännu ett riddaruppdrag, men det var Sancho som fick bära den märkligaste bördan. Han, som alltid hade sett sig själv som den praktiske mannen bredvid sin drömmande herre, hade nu blivit en del av själva drömmen. På kvällen satt de två männen en bit från slottets stora salar - Sancho såg upp mot himlen. – Herre, sade han efter en stund, ibland undrar jag om världen verkligen är så märklig som ni säger. Don Quijote svarade utan att tveka. – Nej, Sancho. Världen är ännu märkligare. Det är bara få som har mod nog att se det. Sancho log svagt, men sade inget mer. För första gången började han ana att den största förtrollningen kanske inte låg hos Dulcinea. Kanske låg den i själva sättet människor väljer att se världen. Nästa kapitel: Clavileño, den flygande trähästen Föregående kapitel: Hertigen och hertiginnan