Kapitel 26 – Clavileño, den flygande

trähästen

I slottet hade leken börjat ta form innan någon riktigt hann kalla den för en lek. Det var alltid så här, tänkte Sancho, att saker först kändes oskyldiga och först senare visade sig ha haft en riktning hela tiden. Don Quijote hade blivit inbjuden till något som kallades en underhållning, men det fanns en precision i förberedelserna som gjorde ordet tunt. I en stor sal stod en märklig hästliknande konstruktion i trä, rikt utsmyckad och placerad som om den väntade på en resa som redan var bestämd. De kallade den Clavileño. Hertigparet berättade att det var en magisk häst från gamla tider, en sådan som hjältar i riddarberättelser hade färdats på genom luften. Den som red honom kunde nå platser dit vanliga människor aldrig kunde komma. För Don Quijote fanns ingen anledning att tvivla. Han steg fram utan tvekan. Han lade handen på den utsmyckade kroppen som om han kände igen något välbekant. För honom var detta inte en träkonstruktion, utan ännu ett tecken på att världen fortfarande dolde underverk för den som hade mod nog att söka dem. Sancho stod en bit ifrån och iakttog. Han märkte hur hovfolket rörde sig med små, diskreta signaler. Hur avstånd och positioner verkade vara noggrant uttänkta snarare än slumpmässiga. Efter tiden på slottet hade han börjat förstå sådant som tidigare gått honom förbi. Hertigen och hertiginnan såg på med samma lugn som tidigare. Inget i deras ansikten avslöjade om detta var humor, experiment eller något annat. Don Quijote satt upp. I samma ögonblick förändrades rummets fokus. Inte för att något ännu hade börjat röra sig, utan för att alla omkring honom redan började behandla färden som om den var verklig. Sancho kallades snart fram. – Och jag då? frågade han försiktigt. Ska jag också färdas genom luften på denna märkliga häst? – En trogen väpnare överger inte sin riddare, svarade Don Quijote. Särskilt inte när uppdraget kan föra honom närmare ära. Sancho suckade, men satte sig bakom sin herre. Han hade följt Don Quijote genom många faror, och ännu en märklig färd kunde knappast vara värre än de andra. En kort tystnad uppstod, som om hela salen väntade på rätt signal. Sedan började allt. Tjänarna satte igång de dolda anordningarna. Luft rörde sig, tyg svängde och ljud skapades som gav intryck av vindar, höjder och en resa genom himlen. Sancho höll fast sig, först av försiktighet, sedan av osäkerhet. Det var inte bara rädsla han kände. Det var en märklig känsla av att hans egna sinnen inte längre kunde avgöra vad som verkligen hände. Don Quijote satt rak i ryggen. Han såg inte slottets sal omkring sig. Han såg himlen, avlägsna länder och en värld där riddare fortfarande kunde utföra stordåd. Efter en stund började Sancho själv berätta vad han upplevde. Han sade att han hade öppnat ögonen och sett jorden långt där nere. Han beskrev hur de färdats högt över molnen och nästan kommit nära solen. Ingen kunde avgöra om han skämtade, överdrev eller faktiskt började tro på sin egen berättelse. Och kanske var det just det som gjorde honom så lik sin herre. När färden till slut avbröts och de båda steg ner från Clavileño möttes de inte av klarhet, utan av tystnad. Sancho försökte först beskriva vad han upplevt, men orden förändrades medan han talade. Don Quijote svarade med en annan version, lika säker och lika fullständig, men byggd av en helt annan verklighet. Ingen rättade den andre. Hertigen och hertiginnan log bara svagt, nöjda med att deras skådespel hade lyckats. För dem hade en lek genomförts. För Don Quijote hade ännu ett stort riddaräventyr fullbordats. För Sancho hade något mer komplicerat hänt. Han hade börjat förstå att det inte längre bara var hans herre som blandade samman dröm och verklighet. Ibland kunde även verkligheten själv börja spela med. Och när Clavileño åter stod stilla på sin plats i slottet, var det bara trä, tyg och rep som fanns kvar att se. Men för dem som hade färdats med honom hade hästen burit dem någon annanstans. Nästa kapitel: Spelet kring makt och lögn Föregående kapitel: Dulcineas förtrollning