Inför slaget ville kung Alfonso VIII gå igenom exakt vad han hade att tillgå. Det var avgörande för att mönstra styrkorna som stod vid hans sida. De kastilianska trupperna stod under direkt befäl av Alfonso VIII, tillsammans med stadsmiliser från Burgos, Medina del Campo, Valladolid, Cuéllar, Segovia, Soria, Arévalo, Almazán, Medinaceli, Béjar och San Esteban de Gormaz. Dessutom fanns adelsuppbåd under Álvaro Núñez de Lara och Martín López de Medrano, samt den kungliga livvakten och riddare som alltid följde kungen. De aragoniska trupperna, lojala mot Alfonso VIII, stod under kung Peter II:s befäl, tillsammans med styrkor från biskoparna Berenguer de Palou av Barcelona och García Frontín av Tarazona. Styrkor från Sancho I av Sardinien och occitanska trupper under Bernard IV av Comminges deltog också. Navarra bidrog med trupper under Sancho VII “den starke”, med den främsta navarresiska adeln, inklusive Pedro González de Medrano. Totalt uppgick de kristna styrkorna till 12 000–14 000 man, med cirka 4 000 riddare och 8 000–10 000 fotsoldater. De stod mot cirka 30 000 muslimska soldater.

Riddare och ordnar

Den kungliga livvakten bestod av riddare som svurit trohetsed till kungen. Varje riddare hade flera medhjälpare, armborstskyttar och lansiärer. Adelsuppbåden, Mesnadas, var stora privata arméer som betalade sina män med “mesnadería” och ibland lockade med herrens prestige och skicklighet i strid. Vissa enheter, som ärkebiskopens i Toledo, förfogade över upp till 1 000 riddare och 1 000 fotsoldater. Militärordnarna Calatrava (grundad 1157), Santiago (1170) och Alcántara (1175) utgjorde elitstyrkor, med cirka 2 400 riddare och 5 000 fotsoldater, och hade tungt kavalleri samt lätt infanteri med stridande munkar på varsin häst.

Folkets roll

Stadsmiliserna lydde under den kastilianska lagen, som föreskrev värnplikt för alla män mellan 16 och 60 år. När kungen eller adelsherrarna kallade till strid skedde detta genom ett kvotsystem. På ena sidan fanns de ridande bönderna eller lågadeln. På ena sidan fanns de ridande bönderna eller lågadeln, som till skillnad från de adliga riddarna hade begränsade resurser för att skaffa vapen och framför allt tunga rustningar. Detta gjorde att de tjänstgjorde som lätt kavalleri, och deras insatser belönades med vissa privilegier eller skattelättnader. På den andra sidan fanns fotsoldaterna, som utgjorde majoriteten av trupperna och bestod av lansiärer, bågskyttar och armborstskyttar. Stadsmiliserna fyllde dessutom en mycket viktig politisk funktion: de var ett sätt för kungen att slippa vara helt beroende av adeln, vilket motverkade att kungamakten hamnade i ett farligt beroendeförhållande. De hade också en grundläggande uppgift i att inte bara delta i stora slag, utan även att stå emot muslimska räder genom att bevaka gränserna och försvara sina områden. Miliserna hade egna fanor, egna befälhavare och bildade självständiga förband med egen träning. Eftersom varje man utrustade sig själv efter förmåga med vapen, skydd och kläder, var deras led ofta en mycket brokig syn. De lokala försvarsförbunden fanns i de territorier som inte var organiserade som städer med milisplikt, utan hade egna regionala förbund. Dessa fanns i Galicien, Asturien, Vizcaya, Álava och Guipzcoa. De var inte beroende av adeln, påminde mycket om stadsmiliserna och var i grunden välbetalda.

Tre linjer

Med denna blandning av olika enheter började den kristna armén ställa upp sig enligt Alfonso VIII:s plan när de fick sikte på den muslimska hären. Den kristna armén upenbarade sig framför fienden fredagen den 13 juli 1212. Under helgen förekom mindre skärmytslingar, som det ofta gjorde, och den 16 juli ägde det stora slaget rum. Den kristna armén ställde upp sig i tre linjer: förtrupp, mittre linje och eftertrupp. I förtruppens centrum förde Diego López de Haro befälet över cirka 500 riddare. Han understöddes av sitt eget adelsuppbåd samt Sancho Fernández och Lope Daz de Haros styrkor. På vänsterflanken av förtruppen, under befäl av Garca Romeu och Nuño Sánchez, befann sig den aragonska förtruppen, åtföljd av flera kastilianska stadsmiliser. På förtruppens högra flank stod förtruppen från Navarra tillsammans med kastilianska stadsmiliser, däribland den från Ávila. Dessa stod under befäl av riddarna från Ávila. I den mellersta linjens centrum fanns militärordnarna. Vid deras sida fanns flera adelsuppbåd. Här ingick även stadsmiliser från bland annat städerna Toledo, Valladolid, Soria, Guadalajara, Almazán, Medinaceli och Cuenca. Hela denna styrka stod under övergripande befäl av Gonzalo Nuñez de Lara. I den mellersta linjens vänstra flygel återfanns flera adelsherrar från kungariket Aragonien. I den mellersta linjens högra flygel stod navarresiska adelsmän tillsammans med kastilianska stadsmiliser från bland annat Medina del Campo och Segovia. I eftertruppen befann sig de tre kungarna med sina kungliga livvakter. I mitten red Alfonso VIII tillsammans med flera adelsmän och deras uppbåd. Hela denna grupp leddes av kung Alfonso VIII själv, biträdd av den kungliga banérföraren Álvaro Nuñez de Lara. I eftertruppens vänstra flygel befann sig kung Peter II av Aragonien och i den högra flygeln fanns kung Sancho VII "den starke" av Navarra, tillsammans med adelsmän från Navarra. Den kastilianska arméns organisation byggde på ett decimalsystem som man ärvt från visigoterna, med enheter om 10, 100, 500 och 1 000 man. De ställde upp i adelsuppbåd eller härar med egna banér och flaggor under ledning av sina egna herrar eller lokala myndigheter. I strid agerade riddarna i grupper som kallades "haces", samlade kring ett banér. De hade mycket starka band genom släktskap, vasallförhållanden och vänskap. De tränade, red och åt tillsammans. I strid agerade de som ett sammansvetsat lag med järnhård disciplin och stark lojalitet – samtidigt som var och en ständigt förbättrade sina egna färdigheter. Flera haces (truppavdelningar) bildade en fana; alla dessa var vasaller till en adelsman, deras herre, eller tillhörde en militär orden. Flera fanor bildade en batalla (föregångare till bataljon), som leddes av en hög dignitär eller en adelsman av högre rang. Flera batallas bildade en “mesnada” eller “hueste”, det vill säga en här eller armé.

Genombrott och kris

Den kastilianska förtruppen, under befäl av Diego López de Haro, inledde slaget med en direkt kavallerichock mot de muslimska leden. De red nerför sluttningen från Mesa del Rey och korsade ravinen Barranco de los Quiñones. Anfallet var brutalt och kraften i chocken splittrade de främsta muslimska leden och skapade oordning i deras formationer. Anförd av en lysande Diego López de Haro, bröt iden kastilianska förtruppen genom den ena muslimska linjen efter den andra tills de till slut dundrade in i fiendens tunga infanteri. I det ögonblicket började historien upprepa sig – det var precis som vid Alarcos. Samtidigt som det kastilianska kavalleriet trängde djupt in bland fienden, ända fram till det tunga infanteriet, började de bli omringade från båda sidor. Det var en kniptångsmanöver som liknade den vid Alarcos, med samma mål: att isolera förtruppen för att helt krossa den.

Slaget avgörs

I detta kritiska läge gav Alfonso VIII order om anfall för den andra linjen. Den ryckte fram med enorm kraft, särskilt på kanterna: aragonierna till vänster och de från Navarra till höger. Tillsammans slog de tillbaka de muslimska styrkor som försökte ringa in och attackera den kastilianska förtruppens bakre led. När den muslimska strategin väl hade avvärjts och deras plan slagits i spillror – och då det stod klart att de saknade en reservplan – stabiliserades den kastilianska förtruppen tillsammans med de båda flyglarna: den aragoniska till vänster och den navarresiska och kastilianska stadsmilisen till höger. Alfonso VIII insåg att stunden nu var inne. Situationen var inte som vid Alarcos, där man bara haft två linjer; nu förfogade han över tre. Efter att de två första linjerna framgångsrikt utfört sitt uppdrag visste han att det var dags att sätta in den tredje: eftertruppen med de tre kungarna. Det är detta som har gått till historien som ”de tre kungarnas ryttarchock”. Syftet med denna ryttarchock var inte i första hand att bryta den muslimska arméns led, utan att rida rakt mot kalifens eget högkvarter – al-Nasirs befästa läger.

Fienden bryter samman

När kalifens befästa läger nåddes och stormades flydde al-Nasir, precis innan de kristna trupperna hann ta honom till fånga. Det sägs att den högra flygeln under Sancho VII av Navarra nådde fram först, tätt följd av Diego López de Haro. När de muslimska soldaterna såg sin kalif fly insåg de att slaget var förlorat. Paniken spred sig, ordern om att rädda den som kan utfärdades och en halsöverhuvud flykt tog vid. Detta ledde i sin tur till en enorm slakt Det var i detta ögonblick som den spanska återerövringen av Spanien, Reconquistan, återigen vände och gav rörelsen ny kraft.