Landskapet som glömde gråta

Om du någonsin färdas genom Almerías öken mot Cabo de Gata, kommer du förr eller senare till en väg som slingrar sig genom ett smärtsamt kargt landskap. Det är en värld av vitt ljus och taggiga buskar, där jorden har spruckit i tusentals små munnar som ropar efter regn. Här växer ingenting utan kamp. Människorna är lika tåliga som de gamla olivträden – fåordiga, stolta och vana vid ett liv där man får klara sig med det som finns. Mitt i denna ödslighet, omgiven av himmel och sten, ligger Cortijo del Fraile. Det gamla lantgodset är en av Almerías mest omtalade platser, inte bara för sin arkitektur utan också för det drama som utspelade sig här – ett mord som senare skulle få en plats i den spanska litteraturhistorien. Det här var inget vanligt hem. Gården uppfördes på 1700-talet av dominikanska munkar som sökte sig hit för att leva i avskildhet. De byggde tjocka stenmurar som skyddade mot hettan och grävde cisterner för att ta vara på det vatten som regnet gav. I det lilla kapellet kunde de samlas till bön, på en plats där regnet ofta var lika efterlängtat som sällsynt. Gården kallades också Cortijo del Hornillo, efter den stora vedeldade ugnen, hornillo, som fanns på innergården och användes för att baka bröd. Arkitekturen är präglad av det torra klimatet. De vitkalkade murarna av sten och tegel skyddar mot solen, medan de små fönstren begränsar värmen som kommer in. Runt den centrala gården fanns bostäder, förråd och arbetsutrymmen. I andra delar av anläggningen fanns stall för mulor och boskap. Här hade allt sin plats och gården var i stort sett självförsörjande. Än i dag kan man se rester av ugnarna på den centrala gården. Men år 1836 förändrades allt. Genom statens konfiskering av kyrkans egendomar förlorade munkarna gården, som såldes vidare. Den tidigare böneplatsen blev i stället en arbetande lantgård – en plats där människor fick försöka få sitt uppehälle ur den hårda och torra jorden. Under generationer avlöste familjerna varandra som arrendatorer. De föddes, arbetade, gifte sig och dog bakom de tjocka murarna. Somrarna var heta och regnet osäkert. När vintervinden drog över slätterna och sommarsolen brände från en klar himmel fortsatte arbetet. Det fanns inte mycket annat att göra. Ingen kunde ana att det karga hemmet en dag skulle bli en legend. De visste inte att författare skulle hämta inspiration från platsen, att filmskapare skulle använda den som bakgrund eller att människor långt senare skulle söka sig hit för att se platsen där en verklig tragedi utspelade sig. För här, i denna avlägsna del av Almería, ägde ett mord rum som senare skulle inspirera Federico García Lorca till Blodsbröllop. Cortijo del Fraile blev därmed mer än en gammal lantgård. Platsen kom att leva vidare i litteraturen, långt efter att människorna som en gång bodde här hade lämnat den.

Cortijo del Fraile – En sann historia om passion, svek och odödlig poesi

Föregående sida

Landskapet som glömde gråta

Om du någonsin färdas genom Almerías öken mot Cabo de Gata, kommer du förr eller senare till en väg som slingrar sig genom ett smärtsamt kargt landskap. Det är en värld av vitt ljus och taggiga buskar, där jorden har spruckit i tusentals små munnar som ropar efter regn. Här växer ingenting utan kamp. Människorna är lika tåliga som de gamla olivträden – fåordiga, stolta och vana vid ett liv där man får klara sig med det som finns. Mitt i denna ödslighet, omgiven av himmel och sten, ligger Cortijo del Fraile. Det gamla lantgodset är en av Almerías mest omtalade platser, inte bara för sin arkitektur utan också för det drama som utspelade sig här – ett mord som senare skulle få en plats i den spanska litteraturhistorien. Det här var inget vanligt hem. Gården uppfördes på 1700-talet av dominikanska munkar som sökte sig hit för att leva i avskildhet. De byggde tjocka stenmurar som skyddade mot hettan och grävde cisterner för att ta vara på det vatten som regnet gav. I det lilla kapellet kunde de samlas till bön, på en plats där regnet ofta var lika efterlängtat som sällsynt. Gården kallades också Cortijo del Hornillo, efter den stora vedeldade ugnen, hornillo, som fanns på innergården och användes för att baka bröd. Arkitekturen är präglad av det torra klimatet. De vitkalkade murarna av sten och tegel skyddar mot solen, medan de små fönstren begränsar värmen som kommer in. Runt den centrala gården fanns bostäder, förråd och arbetsutrymmen. I andra delar av anläggningen fanns stall för mulor och boskap. Här hade allt sin plats och gården var i stort sett självförsörjande. Än i dag kan man se rester av ugnarna på den centrala gården. Men år 1836 förändrades allt. Genom statens konfiskering av kyrkans egendomar förlorade munkarna gården, som såldes vidare. Den tidigare böneplatsen blev i stället en arbetande lantgård – en plats där människor fick försöka få sitt uppehälle ur den hårda och torra jorden. Under generationer avlöste familjerna varandra som arrendatorer. De föddes, arbetade, gifte sig och dog bakom de tjocka murarna. Somrarna var heta och regnet osäkert. När vintervinden drog över slätterna och sommarsolen brände från en klar himmel fortsatte arbetet. Det fanns inte mycket annat att göra. Ingen kunde ana att det karga hemmet en dag skulle bli en legend. De visste inte att författare skulle hämta inspiration från platsen, att filmskapare skulle använda den som bakgrund eller att människor långt senare skulle söka sig hit för att se platsen där en verklig tragedi utspelade sig. För här, i denna avlägsna del av Almería, ägde ett mord rum som senare skulle inspirera Federico García Lorca till Blodsbröllop. Cortijo del Fraile blev därmed mer än en gammal lantgård. Platsen kom att leva vidare i litteraturen, långt efter att människorna som en gång bodde här hade lämnat den.

Cortijo del Fraile – En sann historia om passion,

svek och odödlig poesi

Föregående sida