Kapitel 11 – Andra utfärden börjar

Det hade gått en tid sedan Sancho Panza lovat att följa Don Quijote. Under de stilla dagarna före avfärden förändrades inte mycket på ytan. Byn fortsatte sitt vanliga liv, människorna arbetade vidare och få anade att två av dess invånare snart skulle ge sig av mot vägar de själva ännu inte kände. Men inom de båda männen hade något redan börjat röra sig. Sancho gick fortfarande omkring med sina vanliga sysslor. Han tänkte på jord, arbete och det som behövdes för dagen. Men allt oftare återkom hans tankar till samtalen med Don Quijote. En ö - ett eget område att styra över. Möjligheten att en dag bli något mer än den bonde han alltid varit. Han visste inte riktigt om han trodde på allt. Mycket av det Don Quijote sade lät märkligt, och ibland nästan omöjligt. Men löftena hade ändå fått fäste i hans tankar. Kanske fanns det trots allt något bakom den märklige riddarens ord. Don Quijote själv såg väntan på avfärden på ett helt annat sätt. För honom var den inte en tid av tvekan, utan en tid av förberedelse. Varje stund förde honom närmare det liv han ansåg att han var född för att leva. När dagen till sist kom skedde det utan stora avsked. Ingen samlades för att önska dem lycka till. Ingen förstod fullt ut vad som höll på att börja. Det var bara två män som i gryningens första ljus lämnade byn bakom sig. Don Quijote red på Rocinante, rak i ryggen och med blicken riktad mot horisonten. Han såg inte en tom väg framför sig, utan en plats där framtida bedrifter redan väntade. Sancho färdades bredvid honom på sin åsna. Han bar med sig sådant han trodde skulle behövas på vägen och hade fler praktiska frågor än stora tankar om ära. Var skulle de sova? Vad skulle de äta? Och hur långt kunde man egentligen lita på en man som talade om jättar, trollkarlar och kungadömen som om allt redan fanns framför dem? Ändå lämnade han inte sin herre. Det fanns något hos Don Quijotes övertygelse som Sancho inte riktigt kunde förstå, men heller inte helt vända ryggen åt. Så red de vidare tillsammans. Den ene lång och mager, fylld av tankar om riddarskap och ära. Den andre jordnära och eftertänksam, med blicken riktad mot sådant som faktiskt gick att ta på. De kunde knappast ha varit mer olika. Men från denna dag skulle deras vägar vara sammanbundna. För första gången red inte Don Quijote ensam ut i världen. Nu hade han Sancho Panza vid sin sida. Nästa kapitel: Väderkvarnarna Föregående kapitel: Sancho Panza introduceras