Kapitel 12 – Väderkvarnarna

De red över den vida slätten i ett stilla tempo. Vägen låg öppen framför dem, och runt omkring bredde La Manchas torra landskap ut sig under den klara himlen. Vinden drog över fälten och förde med sig damm längs stigen, medan Rocinante och Sanchos åsna långsamt fortsatte framåt. Långt framför dem reste sig några väderkvarnar mot horisonten. Deras stora vingar rörde sig långsamt i vinden, lugna och regelbundna, som de hade gjort i många år. Sancho såg dem och visste genast vad de var. Men innan han hann säga något hade Don Quijotes blick redan förändrats. Han betraktade dem länge. – Se där, Sancho, sade han till slut. Där framme står ett antal väldiga jättar. Deras armar är enorma, och de rör sig som om de förbereder sig för strid. Sancho såg oroligt på honom. – Herre, sade han försiktigt, det där är inga jättar. Det är väderkvarnar. De stora armarna är bara vingarna som driver kvarnarna när vinden blåser. Men Don Quijote lyssnade inte längre på samma sätt. I hans ögon hade de enkla byggnaderna redan fått en annan betydelse. Där Sancho såg trä och sten såg han fiender som väntade på att bli besegrade. – Frukta inte, Sancho, ropade han. Det är en riddares plikt att befria världen från sådana odjur. Han sänkte sin lans och drev Rocinante framåt. Sancho försökte ropa efter honom, men orden försvann i vinden. Han såg efter sin herre med en blandning av oro och förvåning. Han hade ännu inte lärt sig att det ibland var omöjligt att stoppa Don Quijote när hans föreställning väl hade tagit form. Ju närmare de kom, desto större tycktes jättarna bli för Don Quijote. Vingarna rörde sig tungt över honom, och i hans sinne var varje rörelse ett hot. Han satte sporrarna i Rocinante och red rakt mot den första kvarnen. Men världen svarade inte som han hade föreställt sig. När lansen träffade en av vingarna bröts den sönder av kraften i den roterande armen. Rocinante kastades åt sidan och Don Quijote föll tungt till marken. Dammet reste sig omkring honom, medan kvarnen fortsatte att snurra som om ingenting hade hänt. Sancho skyndade fram så fort han kunde. – Herre, sade han andfått, jag sade ju att det bara var kvarnar. Don Quijote låg kvar en stund och såg upp mot vingarna som fortfarande rörde sig över honom. Men även nu kunde han inte acceptera att världen var så enkel som Sancho beskrev den. – Det är lätt att säga så efteråt, svarade han. Men du måste veta, Sancho, att en riddare ständigt utsätts för krafter som vill hindra honom. Han tog Sanchos hand och reste sig långsamt. – Det var inga vanliga kvarnar. Det var mäktiga jättar. Men i det ögonblick då jag skulle besegra dem ingrep en trollkarl och förändrade deras skepnad. Sancho såg på honom. – Frestón? frågade han. – Vem annars? svarade Don Quijote allvarligt. Han känner till mitt öde och vet att stora bedrifter väntar mig. Därför försöker han ständigt hindra mig. När han såg att jag skulle vinna, förvandlade han jättarna till kvarnar för att beröva mig äran. Sancho svarade inte. Han såg tillbaka mot väderkvarnarna. För honom stod de fortfarande där, enkla och tysta, utan någon hemlighet bakom sig. Men han började förstå att hans herres värld följde andra lagar än hans egen. Han hjälpte Don Quijote att ordna hans trasiga utrustning och såg till att han kunde fortsätta färden. Don Quijote tog åter tyglarna. Nederlaget hade inte besegrat honom. Tvärtom hade även detta blivit ett bevis på att hans väg var svår och att hans fiender var många. – Kom, Sancho, sade han. Vägen ligger framför oss. Och så fortsatte de över slätten, medan väderkvarnarnas vingar långsamt rörde sig bakom dem i vinden. De stod kvar som de alltid hade gjort. Men för Don Quijote skulle de för alltid vara något annat än bara kvarnar. Nästa kapitel: Mambrinos hjälm Föregående kapitel: Andra utfärden börjar