Kapitel 13 – Mambrinos hjälm

Dagen var varm och himlen täcktes av tunga moln som långsamt drev in över slätten. Don Quijote och Sancho Panza red i lugn takt längs vägen. Efter striden med väderkvarnarna hade de båda blivit något mer försiktiga, men Don Quijotes blick sökte ständigt efter nya tecken på att stora äventyr väntade. Plötsligt fick han syn på en ryttare som kom emot dem. Mannen var en barberare från en närliggande by. För att skydda sig mot det annalkande regnet hade han satt sin blanka mässingsbalja på huvudet. I det bleka ljuset glimmade metallen som guld. Don Quijote drog efter andan. – Sancho, ser du vad jag ser? sade han lågmält. Sancho kisade mot den främmande ryttaren. – Jag ser en man på en mula, señor. – Och på hans huvud bär han Mambrinos hjälm! Den hjälm som riddare i generationer har sökt men aldrig funnit. Sancho såg åter mot mannen. För honom var det fortfarande bara en barberare med en balja på huvudet. Men han hade börjat förstå att hans herres blick kunde förvandla det mest vardagliga till något helt annat. Barberaren fick snart syn på den märklige riddaren med lansen i högsta hugg. Skrämd av uppenbarelsen kastade han sig av mulan och sprang därifrån så fort benen bar honom. Kvar på vägen låg baljan. Don Quijote steg högtidligt av Rocinante. Han lyfte försiktigt upp den glänsande mässingsbaljan och höll den framför sig som om han funnit en sedan länge förlorad skatt. – Tiden har varit hård mot denna hjälm, sade han eftertänksamt. Någon har förändrat dess form, men dess ädla ursprung går inte att ta miste på. Han satte baljan på huvudet. Den passade inte särskilt väl och gled betänkligt åt ena sidan, men det bekymrade honom inte det minsta. Sancho kunde inte låta bli att le. – Om det verkligen är en hjälm, señor, så måste den ha tillverkats för ett ovanligt huvud. Don Quijote log stilla. – Många stora ting ser anspråkslösa ut för den som saknar förmågan att känna igen dem. Sancho svarade inte. Han såg hur solen åter bröt fram mellan molnen och fick den blanka baljan att lysa som guld. Och medan de båda red vidare över La Manchas vida slätter bar Don Quijote sin nyvunna hjälm med samma stolthet som om den en gång hade burits av de största riddarna i historien. För honom hade ännu en enkel händelse fått en plats i den stora berättelse han levde efter. Det som andra såg som en vanlig balja hade i hans värld blivit ett tecken på riddarnas förlorade storhet. Och så fortsatte färden, med Don Quijote bärande sin hjälm och Sancho vid hans sida, fortfarande osäker på vad världen egentligen var – men allt mer säker på att hans herre aldrig skulle se den som alla andra. Nästa kapitel: Galärslavarna Föregående kapitel: Väderkvarnarna