Kapitel 14 – Galärslavarna

Solen stod högt över La Mancha när de två resenärerna fick syn på ett märkligt tåg längre fram på vägen. Ett antal män gick till fots, sammanbundna med järn kring handlederna och kedjor mellan sig. På var sida red beväpnade vakter, och hela följet rörde sig långsamt framåt i den tunga värmen, som om själva luften gjorde vägen ännu svårare. Don Quijote drog in tyglarna och såg länge på dem. De kedjade männen bar olika uttryck i sina ansikten, men tröttheten var densamma hos alla. Några gick med blicken riktad mot marken, andra med en trotsig hållning, som om de ännu höll fast vid något som inte helt hade brutits ner. När vakterna förklarade att männen var fångar som fördes till galärerna, rynkade Don Quijote pannan. – Så dessa män förs bort i kedjor mot sin vilja? sade han långsamt. Och ingen lyssnar till deras egna ord? Sancho rörde sig oroligt i sadeln. Han önskade att de bara skulle fortsätta vägen fram, men hans herre hade redan vänt sig mot fångarna och började fråga dem om deras öden. Berättelserna var olika. En skyllde på otur. En annan på dåliga vänner. En tredje erkände sina handlingar men menade att straffet var hårdare än han förtjänade. Don Quijote lyssnade noggrant på varje man, som om alla ord bar på en sanning som måste förstås. När den siste hade talat satt han tyst en stund. – Människan är född fri, sade han till slut. Och ingen bör bära kedjor utan att rättvisan har talat. Sancho suckade lågt. – Herre, sade han, det där är kungens fångar. Vakterna gör bara det de blivit beordrade att göra. Men Don Quijote hade redan fattat sitt beslut. Han red fram, höjde sin lans och krävde att fångarna skulle släppas fria. Vakterna skrattade först åt den märklige riddaren, men deras skratt försvann när situationen snabbt blev allvarlig. Snart uppstod förvirring. Rop blandades med ljudet av kedjor som föll mot marken. I tumultet lyckades fångarna övermanna sina vakter och stod plötsligt fria under den öppna himlen. Don Quijote såg på dem med högtidlig blick. – Kom ihåg denna dag, sade han. Rid nu till Dulcinea del Toboso och berätta att Don Quijote av La Mancha återgav er friheten i hennes namn. De frigivna männen såg först på honom med förvåning. Friheten var deras, men ingen av dem ville frivilligt göra en resa som kunde föra dem tillbaka till fångenskapen. En av männen steg fram. – Herre riddare, sade han, vi tackar för det ni har gjort. Men den väg ni ber oss ta leder oss tillbaka till våra bojor. Don Quijote såg allvarligt på honom. – En riddares önskan bör inte avslås av dem som står i hans skuld. Då förändrades stämningen. Männen, som nyss varit fria, blev otåliga och arga. De grep stenar från marken och kastade dem mot sina befriare. Don Quijote träffades och föll till marken, medan Sancho förgäves försökte skydda honom. I förvirringen tog några av männen det de kunde komma över och försvann sedan åt olika håll över slätten. När allt åter blivit stilla hjälpte Sancho sin herre upp. – Jag fruktade hur detta skulle sluta, sade han medan han borstade dammet från hans kläder. Det är farligt att göra gott mot människor som inte alltid förstår det. Don Quijote såg efter dem som försvunnit i fjärran. Hans ansikte bar ingen vrede, bara en stilla sorg. – Otacksamheten, sade han, är en av de största brister människan kan bära. Men den som tjänar rättvisan får inte överge det rätta bara för att andra inte känner igen det. Han blev tyst en stund. – Ibland är det inte handlingen som är fel, Sancho. Ibland är det världen som inte vet hur den ska ta emot den. Solen sjönk långsamt mot väster när de red vidare. Vägen framför dem låg tom och oändlig, och bakom dem hade kedjornas ljud redan försvunnit i vinden. Nästa kapitel: Sierra Morena Föregående kapitel: Mambrinos hjälm