Kapitel 15 – Sierra Morena

De hade lämnat La Manchas öppna slätter bakom sig, och landskapet började långsamt förändras. Vägen blev smalare och mer stenig, och marken reste sig gradvis framför dem. Långt borta syntes Sierra Morenas mörka höjder som en gräns mellan det öppna landskapet de lämnat och en värld som ännu inte avslöjat sina hemligheter. Sancho märkte förändringen först i kroppen. Stegen blev tyngre, och även hans åsna rörde sig försiktigare över den ojämna marken. Don Quijote däremot tycktes inte känna samma trötthet. Han såg upp mot bergen med en blick som om han inte mötte ett hinder, utan en plats där något viktigt väntade. – Här börjar världen tala på ett annat sätt, sade han till slut. Inte lika högt som på slätten, men kanske mer sant. Sancho såg mot de mörka sluttningarna framför dem. För honom talade landskapet mest om sten, trötthet och en lång väg utan tydliga svar. Han började tänka på sådant som låg närmare honom: var de skulle finna vatten, var de kunde vila och hur länge denna färd egentligen skulle fortsätta. Don Quijote såg däremot något annat. För honom var bergen en plats där stora prövningar hörde hemma. Riddare sökte inte bara ära på öppna vägar, utan också i ensliga dalar och vilda trakter där världen ännu inte hade blivit ordnad. De red vidare i tystnad. Vinden som tidigare hade rört sig fritt över slätten bröts nu av höjderna och kom tillbaka i korta, ojämna vinddrag. Träden stod tätare, och ljuset föll annorlunda mellan grenarna. När de nådde en smal passage mellan två höjder stannade Don Quijote sin häst. Han såg länge omkring sig. – Det finns platser där en människa kan lämna världen bakom sig, sade han. Där tankarna blir tydligare när allt annat tystnar. Sancho såg sig omkring och skakade på huvudet. – Eller där en människa kan gå vilse, herre. Don Quijote log svagt. – Ibland måste man gå vilse för att finna det man söker. Sancho svarade inte. Han hade börjat förstå att vissa samtal med hans herre inte handlade om att vinna eller förlora, utan om två människor som såg samma sak men levde i olika världar. Ju längre de färdades in bland bergen, desto mer förändrades omgivningen. Vägen blev smalare, träden tätare och ljuden färre. Det var som om världen utanför långsamt drog sig tillbaka och lämnade dem ensamma med sina egna tankar. Till slut nådde de en liten öppen plats där marken planade ut. Den var varken vacker eller märkvärdig, men den hade en särskild stillhet. Här verkade tiden röra sig långsammare. Don Quijote steg av Rocinante och såg ut över sluttningarna. – Här kan en riddare möta sådant som inte går att besegra med svärd, sade han. Sancho satte sig ner och lät åsnan beta. Han visste inte riktigt vad hans herre menade, men han kände att något i denna plats var annorlunda. Solen sjönk långsamt bakom bergen. Skuggorna blev längre och Sierra Morena slöt sig omkring dem. Framför dem väntade en väg fylld av okända möten, sorg och hemligheter. Och utan att ännu veta det hade Don Quijote och Sancho ridit in i en del av sin färd där människors egna berättelser skulle bli lika viktiga som deras. Nästa kapitel: Dorotea och förvecklingarna Föregående kapitel: Galärslavarna