Kapitel 16 – Dorotea och förvecklingarna

Sierra Morena låg stilla under den bleka eftermiddagssolen. Mellan klippor och knotiga ekar följde Don Quijote och Sancho de smala stigarna utan att veta vart de egentligen ledde. Skogen tycktes bära på lika många hemligheter som den hade träd, och bakom varje krök kunde något oväntat vänta. Det var där de åter mötte Cardenio. Den orolige mannen som tidigare hade försvunnit bland bergen bar fortfarande spår av sin sorg, men han verkade lugnare än tidigare. Hans vilda ensamhet hade lämnat honom, även om smärtan ännu fanns kvar i blicken. Vid hans sida stod prästen och barberaren, som länge hade sökt efter Don Quijote för att försöka föra honom tillbaka till byn. Återseendet blev stillsamt. Prästen hälsade vänligt, som om mötet var en lycklig tillfällighet och inte resultatet av ett långt sökande. Don Quijote tog emot dem med samma hövliga värdighet som alltid och anade inte deras egentliga avsikt. Medan de talade hördes plötsligt steg längre in bland träden. En ung kvinna trädde fram ur skuggorna. Hon var klädd i enkla reskläder som bar spår av en lång och svår färd. Hennes namn var Dorotea. När sällskapet hade slagit sig ner började hon berätta sin historia. Hon talade lugnt, men bakom orden fanns sorgen efter det hon hade förlorat. Hon berättade om hur hon blivit sviken av mannen hon älskade och hur hennes liv på kort tid hade förändrats. Cardenio lyssnade alltmer uppmärksamt. Ju längre Dorotea berättade, desto tydligare blev det att deras öden var sammanbundna. De hade båda drabbats av samma svek, samma löften som brutits och samma människa som orsakat deras olycka. Ingen höjde rösten. Det behövdes inte. Deras berättelser bar själva sin tyngd. Prästen och barberaren såg på varandra. De hade kommit till bergen för att hitta Don Quijote, men nu mötte de något annat: flera människors liv som på märkliga vägar hade förts samman på samma plats. Don Quijote hade lyssnat med stort allvar. För honom var Doroteas berättelse ännu ett bevis på att världen var full av orättvisor som väntade på att rättas till. – Den som lider orätt har rätt att hoppas på rättvisa, sade han. Ingen sann riddare får vända bort blicken när en oskyldig behöver hjälp. Dorotea bugade sig lätt. Hon såg en man vars sätt att förstå världen skilde sig från andras, men hon såg också något annat: en människa med en uppriktig vilja att hjälpa den som drabbats av olycka. När kvällen närmade sig fortsatte de tillsammans genom Sierra Morena. Gruppen hade vuxit, och varje person bar på en egen berättelse som nu hade blivit en del av en större färd. Prästen och barberaren utbytte tysta blickar medan de gick. För första gången sedan de börjat söka efter Don Quijote började de ana att vägen tillbaka kanske inte behövde gå genom tvång. Kanske fanns det ett annat sätt. Ett sätt där även Don Quijote kunde tro att han själv hade valt vägen hem.. Nästa kapitel: Prästens och barberarens plan Föregående kapitel: Sierra Morena