Kapitel 2 – Rustningen och Rocinante

När Don Quijote väl har tagit sitt nya namn återstår det som måste följa: kroppen, rustningen och hästen. I sitt hem börjar han samla det som finns tillgängligt, inte det som är perfekt. En gammal rustning, ärvd från en tid då riddare kanske fortfarande var möjliga. Den är ofullständig, med sprickor och delar som inte längre passar helt ihop, men i hans ögon är det just dessa brister som gör den verklig. Han arbetar länge i stillhet. Del efter del tas fram, granskas, flyttas och provas på nytt. Det finns ingen brådska i hans rörelser, bara en märklig visshet, som om han inte bygger något nytt utan återställer något som alltid borde ha funnits. Varje skavank blir en berättelse i sig. Varje ojämn kant blir ett spår av tidigare strider som världen tycks ha glömt. Vid hans sida står hästen Rocinante. Den är långt ifrån stolt eller imponerande. Den är mager, långsam och enkel – en häst som få skulle lägga märke till. Men i Don Quijotes blick förändras också den. Han ser inte ett djur som det är, utan ett djur som det kan bli. Som det kunde ha varit i en annan tid, i en annan berättelse. Namnet Rocinante beskriver inte vad hästen är, utan vad den får möjlighet att bli i hans värld. I samma stund som namnet uttalas förskjuts något i hela bilden av tillvaron. Det som varit vardag får en riktning, och det som varit slump får en mening. Tillsammans bildar rustningen och Rocinante den första yttre gestalten av den identitet han redan har skapat i sitt inre. Den stämmer kanske inte med världen sådan andra ser den, men den stämmer fullständigt med den värld som nu växer fram inom honom. Nästa kapitel: Förberedelser Föregående kapitel: Alonso Quixano blir Don Quijote