Kapitel 7 – Köpmännen från Toledo

Solen stod högt över La Manchas vidsträckta slätter när Don Quijote fortsatte sin färd. Efter mötet med Andrés red han vidare med en känsla av att hans första riddardåd hade lyckats. Han hade ingripit för den svage och försvarat den som inte själv kunde försvara sig. I hans sinne var detta precis vad en riddare var skapad för. Vägen låg nästan öde. Endast vinden rörde sig över det torra gräset, och långt borta steg ett moln av damm mot den blå himlen. Efter en stund kunde Don Quijote urskilja en grupp ryttare och mulor som långsamt närmade sig. Det var köpmän från Toledo på väg mot marknaderna, tillsammans med sina tjänare och lastdjur. När sällskapet kom närmare styrde Don Quijote Rocinante tvärs över vägen och höjde sin lans. – Stanna, ädla herrar! ropade han. Innan ni rider vidare måste ni erkänna en sanning som är känd över hela världen. Köpmännen såg förvånat på mannen framför dem. Den magre riddaren i den slitna rustningen, sittande på den lika magra hästen, var en syn de aldrig tidigare hade mött. – Vilken sanning talar ni om? frågade en av dem, mer nyfiken än rädd. Don Quijotes blick fylldes av allvar. – Att ingen kvinna på jorden kan mäta sig i skönhet med den ädla Dulcinea del Toboso. Männen såg på varandra. Några log försiktigt, andra försökte dölja sin förvåning. En av köpmännen, som hade sinne för humor men inte ville förolämpa främlingen, svarade: – Min gode riddare, hur kan vi säga något sådant när vi aldrig har sett henne? Visa oss ett porträtt av den ädla damen, så kan vi gärna ge vårt omdöme. För Don Quijote var detta inget försiktigt skämt. Det var ett angrepp på något heligt. – En sann riddare kräver inga bevis! utropade han. Den som tvivlar på Dulcineas skönhet tvivlar på själva sanningen! Med dessa ord sänkte han sin lans och drev Rocinante framåt. Den gamle hästen gjorde sitt bästa för att följa sin herres vilja. Men marken var ojämn, benen trötta och stegen osäkra. Efter bara några få steg snubblade Rocinante, och Don Quijote kastades till marken med ett tungt fall. Lansen bröts mot jorden. Han försökte resa sig, men rustningen som skulle göra honom till en riddare gjorde honom nu nästan hjälplös. Köpmännen stannade. Några såg på honom med medlidande, andra med förvirring. En av tjänarna, irriterad över hela situationen, gick fram och slog sönder det som återstod av lansen innan han gav Don Quijote några hårda slag. Sedan fortsatte sällskapet sin färd. Snart försvann både ryttare och mulor bakom ett moln av damm. Kvar på vägen låg Don Quijote. Han var öm och slagen, men hans övertygelse hade inte förändrats. Han såg inte nederlaget som ett bevis på att han hade haft fel. I hans sinne var det andra krafter som hade ingripit: otur, olyckliga omständigheter eller en värld som ännu inte förstod riddarens väg. Han låg kvar en stund på marken, men drömmen var fortfarande oskadd. För Don Quijote var äventyret inte över. Det hade bara tagit sin första svåra vändning. Nästa kapitel: Hemkomst och sammanbrott Föregående kapitel: Andrés och den första orättvisan