Kapitel 8 – Hemkomst och

sammanbrott

Kvar vid vägkanten låg Don Quijote, oförmögen att resa sig. Rustningen, som nyss hade fyllt honom med stolthet, kändes nu tung mot den hårda marken. Den brutna lansen låg bredvid honom, och Rocinante stod troget kvar, som om även den gamle hästen väntade på att färden ännu inte var över. Solen hade börjat sjunka när en bonde från trakten kom ridande längs vägen. Han stannade till, förvånad över synen framför sig. Där låg en man i sönderslagen rustning bredvid en mager häst och en bruten lans. När han kom närmare kände han igen honom. – Alonso Quixano? sade han förvånat. Vad har hänt er? Don Quijote öppnade långsamt ögonen och såg upp mot sin granne. – Tala inte om nederlag, min vän, sade han. En riddare måste möta både lyckans leende och dess hårda slag. Bonden förstod inte mycket av orden, men han såg att mannen framför honom behövde hjälp. Han frågade inte mer. Med försiktiga händer hjälpte han Don Quijote upp, placerade honom på sin åsna och tog hand om både den trasiga rustningen och Rocinante. Vägen tillbaka till byn gick långsamt. Don Quijote talade stundvis för sig själv. Han nämnde tappra riddare, mäktiga trollkarlar och äventyr som ännu väntade honom. Ibland blev han tyst och såg ut över landskapet, som om han redan befann sig på en annan väg än den de färdades på. När de närmade sig byn hade skymningen lagt sig över de vitkalkade husen. Några grannar fick snart syn på det märkliga följet och skyndade fram. Hushållerskan och systerdottern mötte dem med lättnad och oro. Prästen och barberaren kom också till platsen och såg genast att något hade gått illa. De hjälpte Don Quijote in i huset och lade honom till sängs. Ingen behövde ställa många frågor. De blåmärken han bar och den sönderslagna rustningen berättade tillräckligt. Under de följande dagarna vilade han länge. Kroppen återhämtade sig långsamt, men hans tankar återvände ständigt till vägarna utanför byn. Han talade om sin färd som om den bara hade gjort ett kort uppehåll, inte som om den hade slutat. Prästen och barberaren lyssnade tyst. De såg något som de tidigare kanske bara anat. Problemet fanns inte på vägarna. Det fanns i berättelserna som hade fyllt hans rum, hans dagar och till slut hela hans värld. Och medan huset åter blev stilla började de två vännerna tänka på hur de skulle kunna rädda honom från de böcker som hade fört honom så långt bort från verkligheten. Nästa kapitel: Biblioteket som försvann Föregående kapitel: Köpmännen från Toledo