När Granada föll 1492 avslutades inte bara en lång militär process, utan en ny samhällsordning tog form. De förenade kronorna under Ferdinand och Isabella byggde vidare på erfarenheterna från Reconquista: kontroll över territorium, lojalitet till kronan och en tydlig koppling mellan politisk makt och religion. Det innebar att kungamakten stärktes på bekostnad av regional självständighet, samtidigt som lagar och administration gradvis samordnades över större områden. Religionspolitiken blev ett av de mest konkreta uttrycken för detta arv. Samma år som Granada kapitulerade utfärdades beslutet att judar måste konvertera eller lämna landet. Under 1500-talet följde motsvarande åtgärder mot muslimer, som först tilläts leva kvar under villkor och senare tvingades till omvändelse. Dessa grupper – conversos och moriscos – levde ofta under misstanke, och deras ställning övervakades noggrant. Den spanska inkvisitionen, som etablerades redan 1478, fick en central roll i att kontrollera religiös enhet och slå ner på avvikelser. Samtidigt satte Reconquista tydliga spår i den sociala strukturen. Adeln och militärordnar som deltagit i krigen belönades med jord och privilegier, särskilt i de nyerövrade områdena i söder. Detta bidrog till stora jordegendomar och en ojämlik fördelning av resurser som kom att bestå under lång tid. I många regioner skapades samhällen där gamla maktstrukturer ersattes av nya, kopplade till kronan och dess allierade. Erfarenheterna från Reconquista påverkade också Spaniens agerande utanför Europa. När expansionen över Atlanten inleddes samma år användes liknande mönster: erövring legitimerades religiöst, territorier organiserades under kronans kontroll och lokala befolkningar integrerades eller underordnades. Arvet efter Reconquista är därför konkret och långvarigt – det formade stat, samhälle och expansion långt efter att krigen på Iberiska halvön hade avslutats. Vad som händer sen: Berättelsen avslutas, men tolkningarna fortsätter.