År 1492 föll Granada, det sista muslimska kungadömet på Iberiska halvön, efter nästan 800 år av konflikt. Ferdinand II av Aragón och Isabella I av Kastilien ledde en systematisk och långvarig militär kampanj som kombinerade belägringar, diplomati och ekonomiskt tryck. Nasridernas dynasti, isolerad och splittrad, hade svårt att mobilisera resurser och motståndskraft. Granadas fall markerade slutet på Reconquista och skapade en ny politisk och religiös ordning på halvön. För judarna var förändringen omedelbar. Samma år utfärdades ett dekret som tvingade alla judar att antingen konvertera till kristendomen eller lämna landet. Många valde exil och flyttade till Nordafrika, Osmanska riket eller andra delar av Europa, medan andra konverterade och blev conversos. Dessa konvertiter levde ofta under misstanke om att i hemlighet upprätthålla sin gamla tro, vilket ledde till omfattande övervakning och rättsliga ingripanden från inkvisitionen. Muslimerna mötte gradvis liknande krav. Under början av 1500-talet tvingades de antingen konvertera eller lämna landet. De som konverterade kallades moriscos, och många försökte fortsätta bevara delar av sin kultur och traditioner. Detta ledde till återkommande konflikter med myndigheterna, som slog ner uppror och strikt övervakade moriscos i hela Spanien. På lång sikt fördrevs moriscos slutligen i början av 1600-talet, vilket ledde till stora förändringar i befolkningssammansättningen, ekonomin och kulturlivet. Granada 1492 blev därmed både en symbol för militär framgång och början på en period av religiös och kulturell homogenisering. Händelsen markerade slutet på en era av mångfald och början på en ny, centraliserad iberisk stat med starkare kunglig kontroll och ideologisk legitimitet som skulle forma Spaniens framtid. Vad som händer sen: Segern följs av beslut som förändrar samhället i grunden.