Slaget vid Covadonga, som traditionellt dateras till omkring år 722, har länge betraktats som startpunkten för Reconquista. Enligt senare kristna krönikor ledde adelsmannen Pelayo en liten styrka som besegrade en muslimsk expeditionsstyrka i de asturiska bergen. Händelsen kom att framställas som ett avgörande ögonblick där det kristna motståndet föddes. Denna tolkning bygger dock till stor del på källor som skrevs flera generationer efter händelsen. I dessa texter förstärks dramatiken: Pelayo framställs som en gudomligt utvald ledare och segern som ett tecken på Guds vilja. Covadonga blir därmed inte bara en militär episod, utan en symbolisk början på en lång kamp för att återta Iberiska halvön. Modern forskning ger en mer nyanserad bild. Samtida muslimska källor nämner händelsen endast kortfattat, vilket tyder på att den ursprungligen hade begränsad betydelse. Det kan ha rört sig om ett mindre bakhåll snarare än ett regelrätt slag. Pelayo och hans följe var sannolikt en lokal maktgrupp som utnyttjade det svårkontrollerade bergsområdet för att etablera ett självständigt fäste. Trots detta fick Covadonga i efterhand en enorm symbolisk betydelse. Under medeltiden användes berättelsen för att legitimera de kristna rikenas expansion och skapa en känsla av historisk kontinuitet. Myten om en tydlig början på Reconquista förenklade en i verkligheten mer splittrad och gradvis utveckling. Covadonga visar hur historia formas i efterhand. Det som kan ha varit en begränsad lokal konflikt blev en grundsten i en större berättelse om kamp, tro och återerövring. Vad som händer sen: Halvön formas av rivalitet, maktspel och skiftande allianser.